Emma Koivula:

Organismen kan inte lagra ljus, annat än i psykologisk bemärkelse. Cirka en tredjedelav oss lider därför av mörkerdepression. Medicine doktor Timo Partonen är en av många läkare som forskar på området.

Hösttrötthet och vinterdepression är välkända begrepp för många av oss. När dagarna blir kortare blir det altsvårare att komma ur sängen om morgnarna och redan i början av kvällen känns det som om man helst skulle gå och lägga sig. Den energi man lagrat under sommaren är som bortblåst och chokladorgier hjälper bara för stunden.

Många klarar av sin blues, men ungefär en tredjedel av befolkningen utgör en riskgrupp som borde söka vård. Depressionen drabbar 2-3 % så hårt att de får svårt att klara av en normal livsföring.

Timo Partonen som arbetar på Helsingfors universitets centralsjukhus har skrivit sin doktorsavhandling om mörkerdepression. Avhandlingen grundade sig på undersökningar gjorda under tio års tid. Han besvarar följande viktiga frågor om ämnet:

Mörkerdepression (på engelska: Seasonal Affective Disorder, SAD) infinner sig varje år vid den tid då ljuset avtar. Patienterna mår bra under våren och sommaren, men under hösten och våren uppvisar de både klassiska och specifika symptom på depression. De avvikande symptomen tar sig uttryck i onormal sömnighet och ökad aptit, med därav följande viktökning. Bland de mer klassiska depressionssymptomen kan nämnas nedstämdhet, retlighet, skuld- och mindervärdeskänslor, initiativlöshet, ångest och koncentrationsproblem.

Störningarna inverkar både på privatlivet och på de sociala relationerna, liksom också på arbetsprestationen. Livsglädjen minskar då man inte lyckas uträtta det man skulle vilja göra.

Det är ganska vanligt med svaga symptom som inte utvecklar sig till en regelrätt depression. Upp till en tredjedel berörs på detta sätt. Mellan två och tre procent utvecklar fullständiga symptom på depression.

En annan förklaringsmodell grundar sig på den inre klocka som styr människans dygnsrytm. De flesta livsfunktionerna uppvisar en rytmisk variation, dvs. vissa verksamheter är mest aktiva under vissa tider av dygnet. Man har tänkt sig att de som lider av mörkerdepression har en kroppslocka som inte kan hålla jämna steg med verkligheten. Det finns belägg för att det förhåller sig just så för åtminstone en del patienter.

Den genomsnittliga åldern då symtomen först sätter in är 20-30 år. Kvinnor lider oftare av mörkerdepression än män - förhållandet är 4:1. Möjligen är det så att kvinnor är mer benägna att uppsöka läkare och kanske även talar öppnare om problemen, men det är inte hela sanningen. Det har diskuterats om de kvinnliga könshormonerna skulle ha betydelse i sammanhanget.

Sällan ända till självmordsstadiet. I den omfattande depressionsgruppen betecknas mörkerdepression som lindrig eller måttlig. Det är också sällsynt att det blir nödvändigt med sjukhusvård. Eftersom depressionen är tidsbunden kan människan alltid upprätthålla en gnutta hopp om bättring.

Om mörkerdepressionen börjar allvarligt inverka på livet. Människors benägenhet att uppsöka läkare varierar - det här är något var och en själv måste avgöra.

En ny typ av depressionsmediciner har använts med framgång (bl a. fluoxetin, fluvoxamin och sitalopram). Men den första vården som gavs var klarljus och den visade sig effektiv.

Ett starkt, vitt, artificiellt ljus, vanligen från en lysrörslampa. Stryrkan är 2500-10000 lux, dvs. ungefär densamma som man får av dagsljus en halvmulen dag. Som jämförelse kan nämnas att man i ett kontorsrum i skrivbordshöjd i bästa fall har 500 lux. Hemmen är ännu mörkare. I vardagsrummet är det ofta bara 100 lux. Ljusbehandlingen ligger alltså någonstans mellan rumsbelysning och klart dagsljus.

Med klarljusbehandling kan man hjälpa både den tredjedel som har svaga symptom och den grupp på 2-3 % som lider av svårare depression.

Det bästa resultatet uppnås om man behandlar sig dagligen, i genomsnitt ungefär en timme per dag. Behandlingen pågår tills man blir av med symptomen, vilket brukar inträffa efter en till två veckor. Om man avbryter vården återkommer symptomen om 2-3 veckor. Därför är det viktigt att behandlingen pågår under hela depressionsperioden.

Det har ingen större betydelse om man får vård på sjukhus eller hemma. Det blir mer förmånligt att köpa sig en apparat, som man kan få för ett par tusenlappar. Sjukhusbehandling ges åtminstone här på Helsingfors universitets centralsjukhus, på Åbo universitets centralsjukhus och på några privata kliniker och läkarmottagningar, på vissa psykiatriska sjukhus och mentalsjukmottagningar. Avgiften är minst 50-100 mark (75-150 kronor, översättarens anm.) per gång.

Ur säkerhetssynpunkt är det ingen skillnad om behandlingen sker på sjukhus eller hemma. Men det kan vara bra att först uppsöka läkare så man får reda på om vård verkligen behövs.

Personer som lider av ögonsjukdomar bör vara mycket försiktiga då det gäller klarljusapparater, liksom de bör vara det med solljus. Det lönar sig att be en läkare om utlåtande. Det har ibland hänt att ljusbehandlingen har utlöst ett maniskt skede och därför rekommenderas den inte för maniskt-depressiva personer. I övrigt är de enda möjliga biverkningarna huvudvärk och en svag irritation i ögonen. Dessa symptom försvinner med tiden. Tar man behandlingen mycket sent på kvällen kan den förorsaka sömnlöshet. Därför skall man helst ta den före kl 20.

De är av mycket olika modell och effekt. Det finns golvlampor, bordslampor, bärbara lådmodeller, väggarmatur och taklampor. Det som är viktigt är att man på ett bekvämt avstånd får minst 2500 lux. Ljuset skall falla på ansiktet, men man behöver inte se på det hela tiden. Man kan alltså t ex. läsa eller skriva under behandlingen.